Ugg repellent spray

Jag minns Lars Winnerbäck när han var förband till Stefan Sundström i Linköping,Ugg repellent spray det måste ha varit 1993, han hade en liten men hängiven lokal fan­skara. Sedan flyttade jag till Stockholm och det gjorde Winnerbäck också, han brukade ­dyka på mig och be mig skriva om ­honom i Aftonbladet.En gång fick jag en egenfinansierad cd som antagligen hade varit en raritet i dag om den inte försvunnit i något flyttlass.Han var en glad och rolig prick, den unge Lars. Vi sågs då och då, vanligtvis på ­Mosebacke etablissemang där han umgicks med den svenska vistraditionen.

En dag slutade han att vara en glad och rolig prick. Åtminstone mot mig. Han hälsade när det inte gick att undvika,Ugg repellent spray att byta några ord var det inte längre tal om. Det var antagligen mitt fel, kanske skrev jag ­något förklenande om hans musik – jag minns bara att jag kallade honom Sveriges Bryan Adams och det kan ju misstolkas men jag tyckte om Bryan Adams, han är klart underskattad och släkt med Dylan och Springsteen på samma vis som ­Winnerbäck är släkt med Lundell och Eldkvarn – eller så behövde han bara inte ­publicitet längre, han började bli stor.Senare skrev han en låt som hette ”Stockholm” som handlar om hur vidrig stan är. Eller snarare hur vidrig en mycket liten del av Winnerbäcks Stockholm är. Låten var bitter, platt, sur och ful och jag kände:Varför åker du inte hem till vischan igen om det är så vämjeligt här, herr miljonär?

Därmed slutade jag att lyssna på ­Winnerbäck.Jag har alltid älskat ”Elden” men i ­övrigt brydde jag mig inte om Winnerbäck längre, hur många först 30-, och sedan 40-, och numera 50-åriga kvinnor som försökt övertyga mig. Jag hade absolut inget emot honom. Men han fick liksom inte plats. Så är det ju.Ugg repellent spray Vissa måste man ­välja bort av tidskäl. Och varför inte då ­någon som är sur och hatar staden jag ­älskar. Jag tror inte att någon av oss saknade varandra.Men.Nu känner jag intensivt att jag skulle ­vilja byta några ord med Lars igen. Jag skulle vilja krama honom. Jag skulle vilja stå som en östgöte till en annan östgöte på Mosebacke med tre öl och prata om allt det ­svåra i livet och få en demo-cd med glada låtar.För han är fortfarande inte glad, Lars.Jag är ingen psykolog, men som lekman bedömer jag att Linköpings största rockstjärna är kliniskt deprimerad. Texterna på nya albumet, som jag lyssnat mycket noga på – jag bryr mig om Lars igen – är inte ­svarta, de är apatiskt gråmörka.